 |
Stormaktstiden har den svenska historieskrivningen traditionellt kallat perioden 1611-1718, mellan Gustav II Adolf's trontillträde och Karl XII:s död. Sveriges tid som stormakt börjar dock redan 1561 när Erik XIV tog staden Reval, dagens Tallinn, i Sveriges beskydd och började erövra mark i Estland. Brodern Johan III fick, genom sitt giftermål med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och pengautlåning till Polen, i pant av Polen sju platser i Livland, nuvarande Lettland. Erövringen av Baltikum var plötsligt både utrikespolitik men även ett medel i maktkampen mellan de både bröderna Erik och Johan. Ett halvt sekel senare, 1611, når Sverige sin största utsträckning i österled då den ryska urgamla handelsstaden Novgorod, känd av vikingarna som Holmgård, erövras av den unge Gustav II Adolf och ockuperas i sju år. 1617 sluts freden i Stolbova vilken resulterar i att Ryssland avträder Baltikum, Ingermanland och Karelen till Sverige.
|
 |
I och med trettioåriga kriget vilket utbrutit några år tidigare så befästs Sveriges ställning i Europa såsom en stormakt. Betydande erövringar görs på kontinenten under Gustav II Adolf och fortsättningskrigen mot i huvudsak Danmark resulterar i freden i Roskilde 1658 då Sverige, förutom Bohuslän, Halland, Skåne samt Blekinge, även får Trondheims län i Norge och Bornholm. Detta i kombination med de delar av norra Tyskland Sverige fick i Westfaliska freden 1648 gör att Sverige nu är som störst.
Tio månader senare förlorar Sverige Trondheim och i freden i Köpenhamn 1660 så återgår Trondheims län och Bornholm till Danmark. Med Karl XII:s död 1718 så är Sveriges ställning som stormakt över. Detta bekräftas i freden i Nystad 1721 när äntligen kriget med Ryssland tar slut. Karelen, Ingermanland och hela Baltikum avträds till Ryssland. Det skulle dock ta nästan ytterligare ett sekel innan Sverige får dagens gränser i och med att Finland förloras 1809 och den sista nordtyska besittningen i form av Stralsund förloras 1814. |