"Sarmater, ett ö. om Don, mellan Svarta och Kaspiska hafven boende folk, som under århundradena närmast f. Kr. eröfrande utbredde sig mot v., öfver det gamla skytiska området, allt intill Donau och Karpaterna. Med undantag däraf, att kvinnan hos dem tyckes ha intagit en friare och mera hedrad ställning än hos skyterna, skildras de såsom fullständigt liknande de senare. Med all sannolikhet äro de sålunda att hänföra till de skytiska folken eller stå dem åtminstone ganska nära. De olika meningar, som blifvit uttalade om s kyterna (se d. o.) och deras härkomst, gälla således äfven i samma utsträckning om sarmaterna. Hos forntidens yngre geografer vardt namnet Sarmatia en beteckning för hela det ofantliga östeuropeiska slättlandet på andra sidan Karpaterna allt inåt Asien; och genom Tanais (Don) ansågs det delas i ett europeiskt och ett asiatiskt område. Under Markomannerkrigen i 2:a årh. e. Kr. kämpade sarmaternas västligaste förgreningar vid kvadernas sida mot romarna under Marcus Aurelius, liksom de synas förut som dacernas bundsförvanter ha stridt mot romarna under Trajanus Under folkvandringen namnes detta folk ännu någon gång, vid sidan af gepider, hunner m. fl.; men därefter försvinner det fullständigt ur historien. E. Sn.*"

"Hela området för öfrigt mellan Ural och Karpaterna upptages af Sarmatiska slätten, ett väldigt taffelland, i hvilket lagren från alla geologiska perioder ligga nästan alldeles horisontalt, utan att vara rubbade genom några förkastningar. Detta förklarar det ryska låglandets enformighet. Endast några obetydliga trösklar höja sig knappt märkbart, bildande vattendelare mellan de olika flodsystemen. En sådan är nordryska landhöjden (Sjevernija Uvalij), som utgår från Ural åt v. till trakten af Kubinska sjön, skiljande Volgas tillflöden från de floder, som rinna till Ishafvet. I mellersta delen af Ryssland höja sig vidare ett par från n. till s. gående breda platåer. Den västligare af dem, centralryska platån, sträcker sig från Valdai i n. till Donetsdalen i s. och sänder i sin norra del en arm åt s. v. fram till Narevs källor. Denna s. k. västryska landhöjd är vattendelare mellan floderna till Östersjön och floderna till Svarta hafvet. V. om densamma utbreder sig polska lågslätten, som i s. v. begränsas af Lysa-Goraberget, men i v. hänger samman med nordtyska låglandet och i n. med baltiska låglandet. Den andra inre ryska platån kallas Volgaplatån och följer Volgas högra strand från Kärnas inflöde emot s., där den hänger samman med Ergeni. Mellan denna och den centralryska platån ligger ett bredt lågland, genom hvilket Oka flyter mot n. och Don med flera bifloder åt s. Slutligen må nämnas, att från Karpaterna sträcker sig mot ö. en annan platå, den Podoliska, hvilken kan följas tvärs öfver Syd-Ryssland till nedre Don (Sydryska stenplatån) och som tvingar Dnjepr och Don till att afvika åt ö. Men äfven alla dessa platåer höja sig föga märkbart öfver slätten. Den västra når i Valdai sin högsta höjd (321 m.), den östra helt nära Volgas strand (352 m.). Den sydryska sten-platån har i sin östra del (Donetsplatån) en höjd af 369 m. Den högsta toppen v. om Ural är Lysa-Gora (612 m.)."